måndag 28 januari 2008

Måndagspass med headsetstrul igen

Dagens pass började inte så bra. Jag kom sent iväg från jobbet och fick cykla som en tok till Odenplan från Garnisonen. Mjölksyran sprutade. Detta hade dock en positiv sida. När jag väl kom fram hade jag fokuserat om på cykling, och släppt jobbet mentalt.

När jag sent om sidor jag kom in i salen så ville headsetet inte gå igång. Jag testade med batteribyte, skruva upp och alla andra trick. Tiden tickade iväg, och jag startade klassen utan headset. Att köra klass helt utan ljudförstärkning åt rösten är en rätt rejäl utmaning, särskilt om man är skåning i Stockholm, jag lovar. Då får man ta till mycket visuell signalering. Men det går, det gör det.

Det hör till saken att jag igår fick en helt underbar kommentar på ett tidigare inlägg om headsettrubbel från min trogne läsare Ove. Kommentaren gick ut på att inte ta åt sig av teknikstrul personligen när man gör ett bra jobb, att det är okej att inte ha 100% koll emellanåt, och att när det strular, så fokusera på deltagarna. När headsettet moppade sig hade jag den här kommentaren i bakhuvudet, och bestämde mig för att "skitsamma det går bra ändå".

Och se, det gjorde det. Headsetet hoppade igång i ren förskräckeles. Efter det gick klassen som på räls. Själv tyckte jag nog att det var en av de bästa klasser jag kört. Jag fick jättebra kontakt med ganska många deltagare. Timingen var inte alltid perfekt, men den satt hyfsat bra. Och det kändes fullt tillräckligt. Så Ove - tack igen!


Söndagstur på egen hand

Igår blev det en tur på 2 timmar ut mot Ekerö. Jag, mitt nöt, kom inte iväg förrän kl. två, så det hann bli mörkt innan jag kom hem. Det innebar dock att jag fick mig en otroligt vacker solnedgång till livs (se bilder nederst). Turen gick från Hornstull till Lullehovsbron på Färingsö och tillbaka igen.

Den här gången - i motsats till förra uteturen - så fick cyklingen dominera. Det blev bara två korta stopp för fotografering. Det blir rätt tuffa inre överläggningar, att ta beslut om huruvida man ska stanna för att fota, eller inte. Särskilt en så här vacker solnedgång. Men som sagt, den här gången var det fokus på cykling.

Typiskt nog vägrade gps:en starta, så det fick bli en helt mätfri tur. Det är väl i och för sig inte fel, men jag har svårt att inte i alla fall försöka sätta nån sorts mått så här i efterhand. Två timmar tog turen. 20 km i timmen tror jag snittet låg på (jag körde inte uberhårt, men inte jättelugnt heller, och det var rejäl motvind på vägen ut och medvind hem - såklart). Ca 4 mil mao. Pulsen låg väl som den brukar på ett snitt kring 85 % i arbetspuls, exklusive uppvärming och nedvärming.

Här känner jag att jag måste hylla crossen igen. Förra året vid den här tiden suktade jag galet mycket efter landsvägscykling. Crossen gör att vintern blir uthärdlig. Man får upp rejäl fart, men behöver inte oroa sig för grus och annat, plus att det är skönt med rejäla däck när det skymmer och sikten blir sämre. Snart måste dock dubbdäcken på, det känner jag på mig...


lördag 26 januari 2008

Köpa spinningmusik och bloggtips

Jag har fått frågan några gånger om jag vet någonstans där man kan köpa spinningmusik för t.ex. hemmapass. Jag har hittills inte haft nåt bra svar på den frågan. Idag kom det dock en härlig kommentar på min blogg från Magnus. Nyfiken som jag är passade jag förstås på att kika in på hans blogg.

Det blev två flugor i en smäll: jag hittade en ny trevlig bekanskap i cykel-spinningbloggessfären, dvs. Magnus blogg vid namn **Towards Higher Ground**. Och såg samtidigt att Magnus via bloggen säljer spinningmusik. There you go!


Fredagspass, headset och standby

Åtta tappra cyklister hittade till min lunchklass på gärdet idag. Varav en var min trogne kollega som jag brukar släpa med och som tränar för Vasaloppet.

Ändå var det hög stämning och jag tyckte jag fick fin kontakt. Gruppen kämpade och körde riktigt bra. Det känns så mycket bättre, som jag fick stressa från jobbet och kom direkt från både en och två jobbiga situationer. Jag lyckades ändå ladda om och fokusera på passet och det är jag nöjd med.

I måndags var det samma läge, men då gick det inte lika bra. Headsetet fungerade inte som det skulle. Det släppte igenom mitt flås men inte mina ord. Jag ser nästan hellre att det inte fungerar alls för då kan man fokusera på att lösa situationen. Halvt fungerande teknik får mig att tappa fokus och bli nervös. Det gjorde inte saken bättre att jag körde för fullt hus (ödets ironi...). Hoppas nåra kommer tillbaka. Jag fick rätt okej kommentarer efteråt, trots allt.

Idag skulle vi skicka in standby-personer till våra ta. 3-5 personer. Tanken är ju bra, men det är inte jättelätt att hitta. Vi har inga riktiga maillistor, och jag har baskemig annat att göra än att ringa en massa folk på måfå. Mot slutet av eftermiddagen hade jag i alla fall två personer på vart och ett av mina pass. Det får duga så länge.

Själv är jag numera standby till ett nittiominuterspass och hoppas faktiskt få rycka in på det så småningom. Jag har velat köra 90-minutare sen jag började på Sats, men det finns inte så många såna. Bara jag hinner få klart musiken...


torsdag 24 januari 2008

Minitur med fotografering

Sen november har jag varit involverad i ett stort och ganska krävande projekt. Det har tyvärr inkräktat mer på min cykling än vad jag egentligen tycker är acceptabelt, men sånt är nu livet ibland. Nu börjar projektet dock lida mot sitt slut, och jag bestämde mig därför att ta ledigt idag.

En ledig dag ska självklart ägnas åt cykling, och allra helst utomhus. Morgonvädret visade sig inte från sin bästa sida, men vid middagstid började det se bättre ut. Det såg till och med så bra ut att jag bestämde mig för att ta med mig kameran. Planen var att cykla ca 4 mil ner mot Tyresö.
Nu är det ju inte så lätt som man skulle kunna tro att kombinera fotografi med cykling. Mest lidande blir förstås cyklingen. Jag lyckades ta mig ner till Älta från Söder. Väl där började jag bli frusen och kände mig plötsligt väldigt sliten, kanske pga kylan. Inte för att det var jättekallt idag. Det var alldeles utmärkt cykelväder, om man bara håller igång, vilket jag inte gjorde då, pga fotograferinge. På vägen ner blev det tre, fyra foto stop, så den dryga milen ner dit tog en timme. Jag vände helt enkelt hemmåt, och färden hem tog också ca en timme.

Totalt var jag ute i nästan tre timmar. Effektiv cykeltid var nog 1,5 h. och jag cyklade ca 3o km. Till att börja med så var jag rätt missnöjd med den här träningen. Med att jag blev sliten, att jag inte höll tempo, osv.

Men så tänkte jag efter. Idag kom jag ut och kunde göra det jag gillar mest, att cykla och att fotografera. En helt vanlig vardag. Jag hade tur med vädret, och ljuset var superfint. Kan det egentligen bli bättre? Man kanske inte ska ha så himla stora krav på sig själv och sin träning hela tiden?

Här kommer några bilder från turen:


lördag 19 januari 2008

Den viktiga vilan

Den här veckan har jag börjat få upp tempot i träningen igen. Förutom mina två egna pass, som ju är obligatoriska, så har jag hittills hunnit med ett styrketräningspass och ett nittiominuters cykelpass. Det känns i kroppen. Med styrkepasset drog jag på mig rejäl träningsverk, och idag är jag ganska stel. Lördag (idag alltså) får därmed bli en vilodag. Jag hade egentligen tänkt ta en tur med crossen, men med tanke på stelheten och på att det är halv storm ute, så får det helt enkelt bli vilodag.

Några ord om vila. Jag har tjatat om det här tidigare, och deltagarna på mitt pass igår fick en liten föreläsning i detta ämne. Men jag tror inte man nog kan understryka att vila är precis lika viktigt som träning för att bygga upp kroppen och utvecklas. Utan vila kommer kroppen att brytas ner i stället för att byggas upp. Och det vill man ju inte, eller hur?

Hur mycket ska man vila då? Det beror förstås på hur mycket man tränar; hur intensivt och hur längre. Ju längre och ju intensivare pass, desto mer återhämtning kräver kroppen.

Viktigast av allt är att man lyssnar på kroppens signaler. Ständig trötthet, sömnsvårigheter och känslan av att man aldrig får ut max av sin träning är allvarliga signaler på att man är övertränad. Då har det gått väldigt långt.

Det finns ett sagesätt som förtjänar att upprepas och som ger en enkel riktlinje att hålla sig till: om man aldrig känner sig sliten inför en träning så tränar man för lite och om man alltid känner sig sliten, så tränar man för mycket.


måndag 14 januari 2008

Härlig uppslutning

Jag hade 25 entusiastiska deltagare på min lunchklass på Odenplan. Det är otroligt kul att köra med en så pass stor grupp. Jag har tyvärr inte varit bortskämd med det på ett tag.

Nu vet jag iofs att det inte beror så mycket på mig och min insats. Jag har bara kört passet en gång tidigare, och dessutom är det ju silly season, som sagt. Däremot tar jag tillfället i akt och försöker knyta till mig så många som möjligt så att de fortsätter komma, även sen längre fram när silly season är över. Dvs. jag försöker få så bra kontakt som möjligt med så många som möjligt. Det gör jag visserligen alltid, men det underlättar ju när man har många deltagare.

Riktigt lika bra ställt är det inte med min fredagslunchklass som jag kör på Gärdet. Silly season till trots, så hade jag totalt 8 besökare på mitt första pass i fredags. Av dem var 3 st arbetskamrater som jag släpat med mig.

I gymmet var det lika tomt. Så om du är irriterad över trängseln på nåt av Sats gym och på deras klasser så ska du ta dig till Gärdet. Där får du gott om svängrum och har inga köer till maskinerna. Fint är det också, helt nytt och superfräscht.


tisdag 8 januari 2008

Silly season på gymmet

Krafterna efter den senaste svackan börjar långsamt återkomma. Bara för att upptäcka att det är "silly season" på gymmet. Cykelklasserna är fullbokade och det är kö till samtliga maskiner och redskap i gymmet, ja till och med till stretchrummet.

Vi som jobbar på gym vet att detta fenomen inträffar efter nyår precis exakt vartenda år. I år har det dessutom gått så långt att SATS hemsida kollapsat.
En månad ungefär brukar det vara. Sen är antalet gym- och passbesökare tillbaka på sin vanliga nivå. Kan det ha något att göra med alla nyårslöften som ska infrias, tro? I så fall kan jag bara beklaga alla stackare som köper ett dyrt kort, tränar 4 gånger och sen lägger av! För det krävs mycket mer än fyra gånger för att komma in i det underbara tillstånd som bara regelbunden träning kan ge, det vet vi som tränar regelbundet, eller hur?