torsdag 27 december 2007

Spinning när det är som bäst

Jag lät mig motvilligt övertalas att hänga med på spinningpass av min sambo idag. Motivilligt för att jag alltid hellre cyklar ute än inne, och jag hade egentligen planerat ett pass på crossen. Men när motivationen i den skånska snålblåsten började tryta, så fick det bli spinning. Bättre än ingen träning alls, tänkte jag.

Och tur var det. När vi kom till Sats i Malmö så visade det sig vara ett specialpass, med film. På en duk längst fram kunde man passet igenom se en film av vägen man befann sig på. Inte nån fancy alpväg, utan alldeles nära. Vi cyklade från Malmö till Österlen, via bokskogen mm.

Det här lyfte helt klart passet, men det var faktiskt inte det som fick mig att skriva det här inlägget. Nä, det var instruktören, Per, som imponerade mest på mig. Han hade allt som jag gillar hos en instruktör: lugn och säker, med klockren timing i musiken utnyttjade han övergångar för tempo- och övningsbyten, och, framförallt med härlig energi. Energi utan att bli flåshurtig eller gåpåig.

Den musik Per valt var kanske inte musik som jag skulle valt, men den hade energi, och den var varierad, och det duger utmärkt åt mig. Jag menar, killen hade stoppat in en låt som i mina öron lät farligt nära dansband, men den hade energin och då är det okej!

När spinning är så här bra, då kan jag tänka mig mer spinning!


onsdag 26 december 2007

Den sk instegscykeln skulle kunna vara en cross!

Jag befinner mig alltså i sydligaste Sverige, tillsammans med min familj och min cross. Vad gäller den senare, så är jag så galet nöjd med min cross, så jag tänkte slå ytterligare ett slag för den typen av cykel. Jag har ju skrivit en del om processen "att skaffa racer" i tidigare inlägg.

Det jag funderar på är om inte crosscykel även skulle kunna vara den perfekta instegscykeln. Den behöver inte vara jättedyr - jag köpte min för runt 10.000 med okej komponenter. Det är en rubust och pålitlig cykel, med kraftigare hjul, som ändå är relativt lätt. Sätter man på släta däck får man ut mer fart ur den. Man har mer "rätt sittställning" än på en hybrid, och samma typ av växlar och bromsar som på en racer. När man sen känner att man vill växla upp, så har man en perfekt vintercykel i sitt stall.

På samma tema, så undrade en av mina trogna läsare, Pia, för ett tag sen om man, när man ska skaffa sin första racer ska gå direkt på den där tjusiga kolfiberhojjen. När man ändå är igång. Jag tycker inte svaret på den frågan är helt självklart. Förvisso är det ju som jag skrivit tidigare, att ju bättre och lättare cykel, desto roligare är det faktiskt att cykla.

Men samtidigt. Det är faktist en riktigt häftig känsla att uppgraderafrån en "enklare" och tyngre cykel till en lättare med finare komponenter. Det kan låta knasigt, men det är definitivt något som jag själv inte skulle ha velat vara utan. Jag började med att köra en Bianchi med aluminiumram och Ultegra, och det var inte direkt en dålig cykel. Det var ändå en otroligt häftig känsla att byta upp sig till den kolfibercykel som jag kör nu, men det hade jag ju liksom inte vetat om jag inte haft den andra först.

Förstår ni hur jag tänker? När jag började cykla landsvägscykel hade jag ärligt talat fullt upp med att bemästra cykeln första året. Växlingen och bromsningen är ju lite speciell, man är rädd om de tunna hjulen, man sitter lågt och har inte så bra uppsikt. Det tog också lite tid innan jag tordes dra på och köra lite fortare etc. Därför tror jag en cykelcross hade varit perfekt för mig att komma igång med landsvägscykling.


måndag 24 december 2007

Julaftonscykling

Idag blev det en kort cykeltur för första gången på 3 veckor. Inte ens det råa gråtrista skånska vädret kunde dämpa cykelglädjen. Det var härligt att äntligen få visa min crosskompis de skånska landsvägarna. Att jag var tämligen ensam ute gjorde inte saken sämre.



Turen blev 2 mil och det tog prick en timme. Ett snitt på 20 km i h, dvs. mycket lugnt tempo.
I morgon ska det bli mer cykling.



lördag 15 december 2007

Jultider

Jag noterar med bävan att det var bra längesen det blev något inlägg. Vad värre är, det var bra länge sen det blev nån cykling, varken i sal eller ute. Precis som för cykelmuppen Anette, så har det kommit en massa jobb, fest, småkrasslighet etc ivägen.

Det får helt enkelt bli nya tag under julledigheten. Veckan som kommer har inte heller nåt utrymme för träning. Det är lika bra att vara realistisk.

Lite tid lyckas jag dock lägga på bildarbete, och det dyker upp nytt både på Flickr och Mer än tusen ord, om nu nån skulle vara intresserad av sånt...


måndag 3 december 2007

Träningsuppföljning v. 48

Planen/schemat:
Måndag: Vila
Tisdag: Styrketräning - 50 min
Onsdag: Löpning 40 min
Torsdag: Längdskidåkning 1 pass, 1 h
Fredag: Längdskidåkning 2 pass, 2,5 h
Lördag: Längdskidåkning 2 pass, 2,5 h
Söndag: Längdskidåkning 1 pass, 1 h
TOTALT: 8 pass, 8 h 30 min

Utfall:
Måndag: Vila
Tisdag: Styrketräning - 50 min
Onsdag: Löpning 40 min
Torsdag: Vila
Fredag: Längdskidåkning 1 pass, 1,5 h
Lördag: Längdskidåkning 1 pass, 20 min
Söndag: Längdskidåkning 1 pass, 40 min h
TOTALT: 5 pass, 3 h 30 min

Analys
Ingen direkt superträningsvecka, i tid i alla fall. Skidåkningen gick inte alls som planerat (se nedan).

Så här i efterhand var det förstås alldeles för optimistiskt att tro att det skulle funka att köra 2 ganska långa pass om dagen. De pass jag körde kändes ordentligt framför allt i armarna, men även på insida lår, i ryggen och i fötterna. Om inte förhållandena varit så usla, hade det dock ändå kunnat bli en hel del mer tid i spåren.

Observera: ingen cykling denna vecka! Det ska det bli mer av nästa vecka.


Out of topic: längdskidor pass 2 och 3

Det blev totalt 3 pass i Idre. Inget av dem jättelyckat, det första var det bästa.

Pass 2
På lördagen var vädret riktigt vidrigt. Det blåste halv storm, och snöade. Snön flög in i ögonen som spikar. Jag trodde dock att det skulle vara bättre i skogen.

Killarna drog iväg som en avlöning. I min iver att haka på så drog jag av bandet till staven. Det tog säkert en kvart att få ording på i stormen, så jag var ensam igen. Blä.

När jag väl kom iväg var skidåkningen usel. Spåren var nästan obefintliga; översnöade och sönderkörda. Jag hade visserligen mycket bättre glid efter vallning, men inget vidare fäste, vilket iofs berodde på obefintlig teknik. Snön fortsatte piska in i ögonen, och efter 2 km gav jag upp och tog mig hem. Ingen pallade sig ut på kvällen.

Pass 3
Söndag morgon, och äntligen lite bättre väder. Lite mildare och uppehåll. Vi gav oss ut på sista passet för helgen, fulla av tillförsikt. Nu skulle det bli åka av.

Trodde vi. Det visade sig att det inte fanns ett enda pistat spår. Det fanns ett spår som var förberett, men inte pistat. De uppåkta spår som bildats var mjuka och vingliga och det var tokjobbigt och långsamt att ta sig fram. Man tappade balansen hela tiden. Efter 5 km gav vi upp och styrde kosan tillbaka till Stockholm.

Sammanfattning
Som synes var helgen inte helt lyckad. Längdskidåkning känns inte lika kul längre efter det här. Jag inser att jag blivit bortskämd av finfina spår i Åre, men även i Stockholm. Vi hade förvisso otur med vädret, men det hade faktiskt inte gjort så mycket om det inte varit för att spåren var så dåligt skötta, och väldigt få var öppna.

Det känns trist att man i Idre inte bryr sig mer om folk som kommer dit för att åka på längden. Vi var trots allt ganska många som kommit dit för det ändamålet, och då menar jag inte bara mitt sällskap.

Förhoppningsvis kan det bli lite snö i Stockholm. Spåren i Ursvik har varit jättefina när jag varit där, med det krävs ju lite kallare väder.


lördag 1 december 2007

Out of topic: längdskidor pass 1

För första passet valde vi en 15 km-bana, om man ska tro banskyltarna. Om man ska tro gps:en så var det 12. Hur som helst tog det lång tid, nästan 90 minuter, och gick mest uppför. Det var i och för sig tur, för jag gillar inte utför med längdskidor. Man får upp rätt bra fart, men de är nästan omöjliga att styra.

Jag har inte använt mina skidor sen förra året igen och de hade inget glid alls. Fick hjälp att fästvalla av mina proffskompisar, så jag hade i alla fall hyggligt fäste. Tekniken hade jag nästan glömt bort, men det kom hyggligt tillbaka efter en halvtimme.

Banan var som sagt ganska flack, med mest uppförsbackar, kändes det som. Det var en riktigt bra nybörjarbana, även om föret tyvärr inte var det bästa.

Drygt halvägs kände jag mig ordengligt utmattad både i armar och ben. Uppenbarligen använder man helt andra muskelgrupper i skidåkning än när man cyklar.

Trots att de sista kilometrarna var i slitigaste laget, så återhämtade jag mig väldigt snabbt. Jag valde dock att bara köra ett pass, för att inte dra på mig alltförmycket träningsverk. Den brukar man ju känna av först dagen efter.

Efter middagen igårkväll drog vi till "vallaboden" för att valla skidorna. Det är en omständig procedur, som omfattade borttagning av valla från fästytan, smälta parafin på glidytorna i 3 omgångar, sickla av (skrapa bort) och borsta blankt. Tror vi spenderade nästan 1 och en halv timme i boden. Fattas bara att det blir bättre före på nästa pass!