tisdag 13 november 2007

Mitt första (och hittills enda) långlopp på mountainbike: 08XC 2004

När det snöblandade regnet duggar utanför är det lätt att bli nostalisk. Just nu går mina tankar till tidig höst 2004, då jag körde mountainbike-långloppet 08XC. Ett lopp som tyvärr inte arrangeras längre.


Lite bakgrund innan jag kommer till själva loppet. Jag skaffade min första "riktiga" cykel på våren 2004. Det var innan jag insett att landsväg kanske var mer min grej, så det blev en mtb av märket Orbea. Prislappen på strax under 10.000 kr kändes helt vansinnig då, men köpet hade föregåtts av gedigen research och prisjämförelse, och jag visste vad jag ville ha.

Under våren tränade jag en hel del med cykeln, men redan i slutet på maj skaffade jag mig en ganska hygglig landsvägscykel. Därmed försköts träningsfokuset helt klart mot lvg.

Lopp skulle man ju köra, nu när man började kunna kalla sig cyklist, för sånt gör ju såna. Av en väninna fick jag höra talas 08XC. Hon hade kört det och sa att det inte var så särskilt tekniskt, utan gick i rätt enkel teräng i 120 km. Jag hade kört 120 km på lvg, så det skulle väl bara vara lite jobbigare. Trodde jag, och anmälde mig tillsammans med en väninna.

Dagen för loppet ösregnade det, redan tidig morgon. Starten, som gick i Arlanda, var väldigt snabb. Orutinerad som jag var försökte jag hänga på, och drog förstås på mig mjölksyra redan i inledningsskedet. Värmt upp hade vi förstås inte gjort. Vi saktade ner tempot, men jag ville fortsätta i lite högre fart, så jag sa hej till väninnan efter ett tag.

Det myckna regnandet gjorde att banan bitvis var förfärlig. Det var uppkört, spårigt, djup lera i halm, djup lera mellan stenbumlingar, djup lera och vattenpölar och hala klippor. I depåerna fick man skölja av leran, för att sen vara lika nerlerad igen efter en kilometer.

Självklart tog det riktigt lång tid, och efter första depån började jag inse att jag låg i farozonen för att råka ut för repdragning. Jag försökte pressa på så gott det gick. Jag halkade och föll flera gånger. Kände inte smärtan, förmodligen pga adrenalikick.

Ungefär halvägs ringde väninnan och sa att hon bröt. Jag sa att jag också skulle göra det vid nästa depå. Men då hände det. Regnet upphörde, och solen började titta fram. Trots att jag vid det här laget var duktigt sliten bestämde jag mig för att köra vidare. Tror att det var 3-4 mil kvar vid det laget. Jag kom in i en andra andning, som varade fram till Värsjöbacken.

Värsjöbacken är ju slalombacken i Sollentuna, och den skulle vi uppför. Jag hade inga krafter kvar i benen att cykla med så jag föste cykeln framför mig uppför backen, samtidigt som jag grät (av utmattning). Därefter fick jag springa nerför backen, för mina v-bromsar var fullständigt nerslitna.

Väl nere för backen visste jag att det var 2 mil kvar in till Stadion, där målet var. Tyvärr fick jag inte köra dit, för när jag kom ner för backen var repet draget, sen 5 minuter tillbaka. Det kändes förstås toksnöpligt. Jag hade kört 10 mil, på 8 timmar (!) och jag fick inte köra de två sista. Det var inte bara jag som var heligt förbannad. Vad jag förstår hade loppet aldrig körts under de här förhållandena, och man hade anpassat repdragningarna efter fina, fasta stigar. Ingen hade i tidigare lopp fått kliva av vid Värsjöbacken, nu var vi ett femtontal. Det hade dessutom ryktats om att man skulle väga in detta, så därför hade många tagit det lite lugnare. En tjej var så arg att hon grinade och skrek på en av funktionärerna att hon "aldrig mer skulle köra deras jävla skitlopp". Det var så det kändes.

Så här i efterhand måste jag säga att även om jag tyckte det var taskigt att ha repdragningen efter backen, i stället för före, så var det nog det bästa som kunde hända mig att jag fick kliva av. Inte ens efter 300 km Vättern har jag behövt så lång tid att återhämta mig och jag var blåslagen över hela kroppen, dessutom. De där 20 km in till Stadion gick även de på skogsstigar etc, och jag hade nog behövt nästan två timmar till på mig.

Kilometertiden var ju inte direkt lysande, men det berodde på att det var så många delar av banan som man helt enkelt inte kunde cykla. Jag måste ha burit cykeln i minst 2 mil. Bitvis körde jag dock riktigt aggressivt och tekniskt på ett sätt som jag knappast vågar egentligen, så jag lärde mig mycket.

Det tog också riktigt lång tid och många tvättar innan jag lyckades få rent min älskade Orbea, som till min stora sorg föresten blev stulen i våras.

Efter det här har det inte blivit några fler långlopp på mtb för mig. Inte för att det inte var kul, för det var det, trots smärta och annat elende. Utan mer för att det helt enkelt är svårt få till träningstid så att man utvecklas inom båda disciplinerna. Jag har då prioriterat lvg för det är där jag har mina träningskompisar etc.


Inga kommentarer: