fredag 5 oktober 2007

Analys av ett inte helt lyckat pass

Passet i gårkväll kändes inte helt klockrent. Jag har fått lära mig att man ska försöka analysera vad det är som gått fel när man känner att man inte lyckas för att lära sig till nästa gång, så jag ska göra ett försök.

På det hela taget fungerade allting bra. Timingen satt, jag fick respons från deltagarna när jag ställde frågor, jag såg att de flesta jobbade på, och hängde med. Ändå kändes det inte som jag fick den där riktiga kontakten som brukar vara belöningen för ett riktigt bra instruktörsjobb. En märklig känsla, att det gått bra, men ändå inte. Varför?

För mig var det första gången jag körde i salen på Hötorget. Visserligen gick jag utbildningen där, men det var ju längesen. Jag hade en kvart på mig att bekanta mig med salen, som är en stor sal, och med musikanläggningen. När jag testade ljudet, fick jag känslan att min röst inte riktigt hördes. Deltagarna sa dock att de hörde bra. Ett litet orosmoment för mig, som adderade lite till nervositeten att köra på ett nytt gym.

När jag blir nervös babblar jag gärna, som många andra misstänker jag. Det tror jag var den största "missen" jag gjorde igår. Att jag pratade för mycket. Som instruktör kan ofta kännas som man måste leverera kommentarer för att deltagarna inte ska tycka man är tråkig. I själva verket tror jag att man upplever det tvärtom när man är deltagare. En babblande instruktör är rätt trist. Även detta är en fråga om timing; rätt kommentarer, instruktioner och rätt pepping vid rätt tillfälle. Så kanske satt timingne trots allt inte helt helgutet.

Om nån trott att det blir tråkigt att vara instruktör när man hållt på ett tag, så är det ovan skrivna ett bevis på att det är helt fel. Man kommer alltid att stöta på nya utmaningar i detta jobb, och det är det som gör att man kämpar på!


Inga kommentarer: