tisdag 28 augusti 2007

Som man känner sig själv...

Det snackas mycket om cykling och cyklister i Stockholm just nu, om trängselskatt som gör att vi cyklister blir fler och att miljön blir farligare, om dödsolyckor mm. Mitt i alltihop har Stockholm gått och blivit "årets cykelstad". Som pendlingscyklist kan jag tycka det är lite förvånande, men visst det är kanske ännu värre på andra håll, vad vet jag? Cykelmiljön i Stockholm är hemsk. Det är trång, stressigt och hetsigt. Det är livsfarligfarligt, bevisligen.

Alla klagar på alla; bilister och fotgängare på cyklister och vice versa. Jag fascineras av att det är så enkelt att idiotförklara den ena eller andra gruppen. Jag kan väl ändå inte vara ensam om att röra mig inom samtliga kategorier (jag promenerar och kör bil ibland, cyklar för det mesta)? "Som man känner sig själv, känner man andra", brukar det ju heta. Men det verkar inte gälla i lägen där cyklister, fotgängare och bilister konfronteras.

Jag är på intet sätt oskyldig. Jag kan ofta ryta till, särskilt på cykelbanan. Oftast är det förstås rädslan som tar sig uttryck i aggresivitet, men långt ifrån alltid. Med vilken rätt och med vilket syfte? Varken jag eller nång annan kan väl ärligt kan säga att de har fått en annan människa att långsiktigt bete sig annorlunda genom att bryskt tillrättavisa eller skrika "idiot"?

I ett anfall av introspektion, så slog de mig att jag faktiskt skulle kunna ställa mig några enkla frågor, som skulle kunna vägleda mitt agerande, varför inte börja där?

1. Fråga: Har jag nånsin i egenskap av foggängare klivit ut i en cykelbana utan att tänka mig för? Svar: Jajamensan! Vägledning: Ingen som helst rätt att bli arg och skälla.

2. Fråga: Har jag i egenskap av bilist felbedömt läget och utsatt cyklister för fara? Svar: Ja, det måste jag skamset erkänna. Vägledning: Ingen som helst rätt att bli arg och skälla.

3. Fråga: Har jag i egneskap av cyklist suttit i tankar och missat viktig informatin som t.ex. enkelrikning? Eller struntat i det för att det innebär en omväg? Svar: Ja, inte ofta, men det har hänt. Vägledning: Ingen som helst rätt att bli arg och skälla.

Osv.

Det här betyder inte att jag tycker man ska acceptera vilket tok som helst. Det är inte okej att cykla på trottoaren, det är inte okej att bränna rödljus och det är inte okej att köra nära cyklister för att skrämma dem. Det är definitivt inte okej att parkera på cykelbanor.

Vad jag försöker säga är att vi alla skulle tjäna på att tagga ner och visa omtanke. Då skulle vi få en säkrare miljö. Särskilt vi som cyklar. Vi behöver kollektivt skaffa oss bättre rykte, vi måste visa hänsyn för att få respekt. Respektera regler, vara vänligare mot folk som förvirrat sig ut på cykelbanan och folk som kör sakta. Som cyklist i Stockholms innerstad kan man inte räkna med att kunna köra i 30 km/h överallt, precis lika lite som man kan hålla 70 i bil. Tagga ner för din egen skull, inte för de andras. Hur bra mår du egentligen efter att ha stressat igenom stan, hetsat upp dig 45 gånger, blivit kallad cyklistsvin och söndertutad 28 gånger, efter att ha riskerat livet 4 ggr?


2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag kände henne...det gör så ont i hjärtat!!! Jag skulle aldrig våga cykla i stan

Stina sa...

Det är så ohyggligt offatbart hemskt och trakiskt. Jag lider med hennes familj och vänner. Det är också sorgligt att du (och vi som cyklar i stan) ska behöva känna att man inte törs, för cykla är trots allt det snabbaste och renaste sättet att ta sig fram i en stad där kommunikationen funkar riktigt dåligt.