söndag 5 augusti 2007

Min första bergsetapp och mitt första Tour de France

Äntligen var det dags för två efterlängtade premiärer: för det första skulle vi se vår första Tour de France-etapp live (etapp 15 - Foix - Loudenvielle), och för det andra skulle vi ge oss på bergscykling i verkligheten.

Bilder från hela resan har jag föresten lagt upp på Flickr.

Kvällen innan tog vi bilen för att leta reda på lämplig plats längs vägen. Vi hade bestämt oss för att komma iväg i god tid på morgonen även om vi visste att cyklisterna skulle dyka upp på den plats vi valt ut först vid 17-tiden. Efter frukost på världshuset (det underbara Poujastou) fick vi vägvisning av vår värd Elodie för att kunna körra terrängvägar ungefär halva vägen, och en karta i vår hand.

Till saken hör nämligen att vi efter nogranna överläggningar valt att ha med oss våra mtb-cyklar snarare än våra racers. Motivet var att vi dels inte var så rädda om våra mtb:s (billigare cyklar och vi campade en stor del av tiden) och dels att vi ville göra expeditioner där mtb lämpade sig bättre (kommer mera). Det här besltutet kom vi att ångra när vi väl var på plats i Pyrenéerna.

Vi gav oss iväg och kom snabbt ut i en sagolikt vacker skogsmiljö. I början var stigarna lite väl avancerade; lutningen var bitvis halsbrytande, och vid sidan av den branta lilla stigen stupade berget avgrundsdjupt. Det blev en hel del gående och släpande på cykel, men vi tog det dock med ro för naturen var intagande och vi hade gott om tid.

Efter ca 1,5 h kamp i och med naturen kom vi ut på vägarna upp mot Col de Peyresourde, som var målet för dagen. Nu var det "riktig" bergsvägscykling som gällde, och vi började mata på. Ganska snabbt märkte jag av att säsongens träningstimmar varit för få och att jag tillåtit mig ett antal för många överflödskilon. Särskilt när andra cyklister på lätta lvg-cyklar svepte förbi saknade jag också min smäckra racer. Men vi kämpade på, och på nån timme var vi äntligen uppe vid bergspriset. Även om jag var lite halvnöjd med min prestation, så var det en speciell känsla att ha cyklat den här banan (om än en väldigt liten del av den samma). Dessutom så växte respekten för de tävlande cyklisterna, som redan var stor, ytterligar massor.

När cyklandet nu var avklarat återstod ett par timmars väntande. Det skulle visa sig vara värt varenda minut. Först kom den sk. karavanen, vilken består av ett 50-tal ekipage som delar ut reklampryttlar. Det bidrog lite till upplevelsen, men inte mycket. Sen vänta igen, och så kommer äntligen cyklisterna. Vissa flög förbi i obegriplig hastighet (särskilt när man själv just tagit sig upp i typ 5 km/h), som Rasmussen och Contador, i full närstrid. Andra var mer slitna, och man fick en tydlig bild av dem.

Den helt klart största upplevelsen (utöver cyklisterna) stod faktiskt publiken för. På TV kan man uppleva att publiken nästan hindrar cyklisterna, men här upptäckte vi att det snarast är en effekt av de kraftigt teleobjektiven. Folkmassorna höll sig snällt undan. På nära håll såg vi dumskallarna som knuffar cyklister. De blir oftast bryskt tillrättavisade av resten av publiken. Och som motvikt: den spanska killen i CSC-dräkt (bilden) som impade totalt genom att gång på gång springa bredvid en bit uppför och peppa ett stort antal cyklister från olika lag. Helt outtröttligt. Jag vet inte om det uppskattas av cyklisterna själva , men jag tyckte ändå det var fint gjort.


1 kommentar:

Anette Kiss sa...

Härlig läsning. Det känns som jag är tillbaka på plats igen när jag läser de sista två styckena och det är ju inte helt fel :-D