torsdag 9 augusti 2007

Col d'Aubisque

Sextonde etappen av årets Tour de France startade i Ortez och kom i mål i bergspasset Col d’Aubisque. Det var sista bergsetappen, och här skulle loppet avgöras, det visste vi. Den här etappen gick dock alldeles för långt från vårt kära värdshus för att vi skulle vilja cykla hela vägen, och dessutom så fanns det ett några sevärdheter på vägen som vi tänkte beta av. Vi hade räknat ut att man borde kunna ta sig upp så att säga bakifrån till målområdet på cykel (bil hela vägen var vi säkra på skulle vara uteslutet). Det borde vara mellan en och två mils cykling, beroende på var man kunde ställa bilen.


Vid halvtretiden på eftermiddagen kunde vi parkera vår bil strax innan Col du Soulor. Därifrån bedömde vi att det var en dryg mil upp till Col d’Aubisque. Vi hade blivit lite försenade, men hoppades att vi skulle hinna fram lagom till målgången. Vi åt och bytte om och kom iväg.

Vi hade bara varit på väg i ungefär fem minuter när vi kom till avtagsvägen upp mot Col d’Aubisque. Då upptäckte vi till vårt förtret att vägen var blockerad av ett 10-tal poliser som inte bara hindrade bilister, utan även cyklister. Vi plockade fram vår karta och såg att det fanns en stig parallellt med bilvägen. Denna mynnade så småningom ut på bilvägen. Eftersom vi inte hade så mycket annat för oss, så chansade vi på att det inte skulle vara ytterligare avspärrningar.

Terrängen var inte helt enkel, och vi kunde återigen glädja oss en stund åt våra mountainbikes. Jag, som definitivt inte är nån downhill-tjej, fick t.ex. lite mer av den varan än vad jag behövde… Häpna såg vi föresten två landsvägscyklister störta nerför samma backar på sina smala hjul, samtidig som de skrek ”akta så du inte får punka” till varandra.

När vi väl kom ut på vägen, så förstod vi varför polisen spärrat av. Vi fick stanna ganska ofta för att släppa förbi karavanen, vars stora fordon susade förbi i halsbrytande hastighet på den mycket smala vägen. Nu insåg vi att tiden var knapp, så vi drog på så gott vi kunde. Det var förstås tungt, tungt, tungt, och återigen motigare för mig än för min sambo, men ändå inte så motigt som första gången. Vi stretade på i ca en och en halvtimma, så var vi plötsligt uppe. Hade vi hunnit i tid? Av speakern fick vi höra att cyklisterna hade ca tre kilometer kvar. Vi ställde oss på krönet och spanade och väntade.

Speakern berättade att Rasmussen hängt av Leipheimer och Contador och var på väg upp i ensam majestät. Vi hade fortfarande totalt missat allt snack kring Rasmussen, men jag sa ändå till min sambo att det var märligt att han kunde hävda sig mot två killar ur samma lag. Vilken hjälte, tänkte jag, en tanke som senare skulle göra att jag kände mig rätt dum.

Några minuter senare såg vi när Rasmussen för sista gången i den här Touren, och antagligen på ett bra tag, körde över mållinjen, helt ohotad. I den stunden kändes det förstås mäktigt att ha bevittnad en alldeles särskild cykelsporthändelse. Och en särskild händelse skulle det visa sig vara, bara inte på det sätt som vi trodde då.

Vi förflyttade oss till fållan bakom mållinjen för att få en skymt av cyklisterna efter det att de gått i mål, på lite närmare håll. Det kändes nästan lite overkligt att se de här killarna i verkliga livet. Härifrån såg vi även de olika prisutdelningarna.

Jag hade nog trott att det skulle vara betydligt mycket mer folk vid en sådan här målgång. Och visst var det mycket folk, men trots vår sena ankomst så fick vi bra platser, både vid mållinjen och vid prisutdelningen. Att det faktiskt gick att få se något berodde väl antagligen på att det trots allt var ganska svårt att ta sig upp till Col d’Aubisque. Antingen hade man fått lov att ta sig ditupp med bil dagarna innan eller så fick man cykla eller promenera en mil, drygt.

Så här i efterhand undrar jag också om inte stämningen var lite mer dämpad än vad den brukar vara vid en målgång. På kvällen fick vi höra att publiken buat och visslat på Rasmussen på hans väg upp, och till frukust på morgonen berättade vår värd att han blivit utslängd. Jag har inte riktigt ord för den besvikelse som jag kände då. Först Vinokurov som vi såg vinna förra etappen, och nu Rasmussen.

Var det ändå värt besväret? Jo, när väl den första ilskan och besvikelsen lagt sig, så kan vi nog helt klart säga att det var värt det. Om inte annat för att cyklingen började ge mersmak, och, mest av allt, för att landskapet det var, ja, det var faktiskt så vackert så att man tappar andan.


Inga kommentarer: