onsdag 30 maj 2007

Cykla med GPS

Idag vet väl de flesta vad GPS är, men visste du att det finns bra och inte allt för dyra verktyg som du ka ha både nytta och nöje av när du cyklar? Själv har jag helt övergett allt vad gamla mossiga cykeldatorer heter till förmån för satellitnavigering. Det låter avancerat, men är hur enkelt som helst. Du behöver egentligen bara starta den, och köra. Det behöv ingen krånglig hjulinställning och inga jobbiga sladdar.

Med min gps (jag har en sån som på bilden, en Garmin Forerunner 305) mäter jag fart, tid, distans och puls under passet. Jag kan kolla på snitttid, snittpuls, varvid etc. När jag kommer hem laddar jag över datat till datorn via en vanlig USB-kabel och kan kolla på snitthastighet, distans, maxfart, snittpuls, maxpuls.

Men kanske coolast av allt: jag kan se på karta var jag har varit! I analysprogrammet som följer med finns möjlighet rita ut passet på karta, och jag kan plocka över mina rundor till Google map eller Google earth.

Inom kort kommer jag att börja lägga upp filer med trevliga rundor som jag kört, plus karta, som andra som har gps kan ladda över till sina gps:er och använda. Eller bara kolla på för att bli inspirerad.

En annan användbar grej är att jag kan ta fram kordinater för var jag befinner mig och lämna dem till min sambo. Om jag är helt vilse så kan han mata in kordinaterna i hitta.se, och tala om för mig var jag är. Om jag kört punka och glömt slang, så kan han mata in koordinaterna i bilnavigatorn och komma och hämta mig. Fantastiskt!

Förutom basdata, så har min gps en uppsjö med träningsprogram, t.ex. olika intervallpass. Man kan förstås göra egna pass också. Jag har även en Polar 725, som ju är framtagen specifikt för cykling, och när det gäller just att sätta ihop pass, så är Garmin helt överlägsen. Polar har en viss fördel vad gäller träningsprogrammet, med analyser och så, och att man inte behöver tänka på batteritid, samt att den är enkel att använda inomhus, om man bara vill ha pulsdata. I övrigt så är Garmin en vinnare.

Du kan också träna med virtuell partner, vilket innebär att du ställer in ett visst tempo på gps:en. När du startar träningen så ser du en figur på skärmen, och om du är snabbare eller långsamare, så syns det. Själv har jag bara använt den här funktionen när jag löptränat. Det är stressande men samtidigt kul och peppande.

Garmin har även en modell med lite större skärm som man enbart kan fästa på styret. Den använder min sambo och han är jättenöjd med den.


måndag 28 maj 2007

Pedaler och skor (skaffa racer del 6)

När man cyklar aktivt, i träning, så ska man definitivt satsa på pedaler och skor som är specifikt avsedda för cykling. Att cykla i gympaskor, oavsett om du kör landsväg, mtb eller spinning, är som att träna löpning i gummistövlar, brukar man säga. Dessutom blir det mycket, mycket roligare att cykla!

En bra cykelsko ska ha en rejäl, hård sula för att man ska få så bra kraftutväxling som möjligt och dessutom skydda foten. Under skon sätter man en sk kloss som i sin tur ska klickas fast i pedalen. Detta för att få till driv i cyklingen genom att kunna jobba både på vägen ner och på vägen upp genom att dra pedalen runt. Inte helt oväntat så finns det pedaler och klossar avsedda för olika funktioner.

Pedal för landsväg
Vanligtvis har man olika typer av pedaler för racer och mountainbike. På landsvägscykel vill man helst ha en så lätt pedal som möjligt, med så stor anläggningsyta som möjligt. Stor anläggningsyta (dvs. ytan där skon möter pedalen) gör att man kan få ner mer kraft i tramptaget. De vanligaste märkena är Shimano och Look, som båda har likvärdiga modeller.

Till den här typen av pedal hör en speciell sorts kloss, som du kan se på bilden av landsvägsskon längre ner. Dessa klossa passar sällan till något annat än en landsvägscykel.


Pedal mountainbike
Många väljer att använda samma typ av pedal på racer som de som brukar sitta på mountainbike. Till skillnad från racerpedalen så har oftast dessa pedaler fästen på båda sidor. Dessa fästen är dessutom av samma typ som de som finns på spinningcyklar. Fördelen är förstås att man bara behöver ha ett par skor även om man har både racer och mtb, och dessutom kör spinning. Nackdelen är att man inte får så stor anläggningsyta. På en mountainbike är däremot dessa pedaler väldigt bra, eftersom man snabbt kommer ur dem.

Något som är mindre känt är att det finns två modeller av dessa pedaler och tillhörande klossar: det finns singel release, som man måste vridklicka sig ur (svarta klossar), och det finns multirelease (silverfärgade klossar), som man kan få loss nästan hur som helst. Som nybörjare bör man skaffa de senare, för i början känns det rätt obehagligt att sitta fast. Man vänjer sig snabbt dock. Dessutom bör du justera greppet i pedalen, så att du inte sitter fast för hårt i början, för om du gör det kan du råka ut för otrevliga incidenter. Ta det från en som gjort erfarenheten...

Att det är skillnad på pedaler för racer och mountainbike beror alltså mest på funktion. Man är mindre beroende av att snabbt komma ur pedalerna på en racercykel än man är på en mountainbike. På en racer stannar man mer sällan, och kan därmed utnyttja möjligheten att få mer yta för foten, och därav större kraftöverföring. Cyklar man i terräng däremot, så behöver man ofta snabbt komma loss för att ta stöd.

Hybridpedal
Numera finns det en tredje variant av pedal. Shimano har kommit med en sorts hybridpedal, som både har anläggningsyta och mtbfäste (som på spincyklar). En väldigt prakisk lösning om man vill hålla sig till ett par skor, och ändå få racerfunktion.

Landsvägsskor
Det här leder oss osökt in på avdelningen skor. Till skillnad från MTB-körning, där man då och då behöver kunna ta sig fram till fots när terrängen kräver det, så håller sig landsvägscyklisten på cykeln. Landsvägskor ska därför ha en slät, stenhård sula, vilket tillsammans med pedalens stora yta bidrar till så stor kraftöverföring som möjligt.

MTB-skor
MTB-skor ska också ha hård sula, för med mjuk sula får man ont i fötterna, men det brukar vara lite lättare att gå i ett par MTB-skor. De brukar vara försedda med gummiklossar under, så att man får bra grepp när man kliver av och bär cykeln i oländig skog och mark. Såna skor brukar uppskattas på gymmen, eftersom man skadar golven mindre.


söndag 20 maj 2007

Mer om komponenter (skaffa racer del 5)

Som om det inte räckte med att ta ställning till vilket material och vilken komponentgrupp man ska ha, så finns ett otal ytterligare komponenter som man kan påverka på sin cykel, och som förstås påverkar cykelkänslan. Och om du inte redan visste det, så finns det ingen som helst övre gräns för hur mycket tid och pengar man kan lägga på sin cykel. Här kommer lite mer om komponenter som man har glädje av att ägna lite mer uppmärksamhet åt.

Hjul
Om det är någonting du ska uppgradera på din cykel när du köper den (eller har haft den ett tag) så är det hjulen. I testet i Kadens nr 3, så menar man att de cyklar man testat i 10.000-kr klassen skulle bli ”riktiga fullblodsracers” med ett par styva, lätta hjul med fina däck. Man ska dock vara på det klara med att hjul är dyra. Mins 2000 kr paret får du räkna med. Runt 8.000 ligger tävlingshjulen, och det finns förstås ännu dyrare.

Styre
Om du är tjej, så är det här en utrustningsdel som du ska ta dig en funderare på. Bredden på styret ska ungefär motsvara bredden på axlarna. Då majoriteten av cyklar är gjorda för killar och då killar vanligtvis har bredare axlar än vi tjejer, så tenderar vi få för breda styren när vi köper färdigbyggda standardcyklar. Att cykla med för brett styra kan leda till smärtor i axlar och nacke och kanske till och med förslitningskador. Jag misstänker att man får mer luftmotstånd också, eftersom man öppnar upp famnen mot vinden.

Idag finns det tjejstyren att köpa till sin racer. Om du köper ny cykel kan du försöka få herrstyret utbytt, tycker jag. Deda 4girls är en variant.

Det kommer mera...


fredag 18 maj 2007

Lycka, lycka, lycka!

I morse stämde allt - formen , vädret, cykelturen, ny musik och självklart hojjen, allt satt!

Idag tillät jag mig att köra ganska tufft. Jag gillar att köra tufft. Jag har ju hållit mig lugn ett tag, och samtidigt styrketränat, så det var härligt att få sätta fart på den gamla kroppen och känna att några månaders regelbunden styrketräning börjar ge mycket bra resultat.

Vädret var perfekt för cykling: runt 10 grader, torrt och nästan ingen vind. Lite sol på slutet gav grädde på moset.

Cykelturen blev lite längre än jag tänkt mig. Planen var att ta en omväg via Fruängen och Farsta till jobbet på Garnisonen. Jag körde dock lite vilse och hamnade i Skärholmen, men det gjorde inget, det blev ju bara lite längre väg via Huddinge, Årsta, Sjöstaden och till Garnisonen. Jag har bara kört bitar av den här vägen tidigare, och upptäckte att den var väldigt trevlig. Jag kommer nog att skriva lite mer om den i helgen och kanske till och med lägga ut en fil till gps, om nu nån har en sån.

I öronen hade jag musik som jag fått av min svåger. Varenda låt är kanonbra träningsmusik sm jag kommer att ha jättenytta av när jag ska göra nya spinnpass.

Hojjen, till sist, vad kan jag säga, jag är kär...


tisdag 15 maj 2007

Porris i brevlådan

Den låg där och väntade på mig när jag kom hem. Favoritporrtidningen. Cykeltidningen Kadens kom nämligen idag, så nu är kvällen räddad.

Jag har alltid gillat Kadens, men i år har den blivit ännu bättre, sedan man har börjat ha lite mer material om träning och kost. Prylarna vill man ju självklart inte vara utan, men tidigare så har träningsartiklarna varit lite för få. Särskilt om man jämför med Runners world, som har väldigt bra fokus på träning. Där hittar man ofta träningsupplägg som jag tycker är intressanta. I stället saknar man prylarna i den tidningen. Jag minns föresten en analys man kunde göra i RW av vilken typ av löpare man var. Om man precis hade köpt gps med pulsklocka, så var tydligen sannolikheten stor att man inom en snar framtid skulle lägga av med löpningen och börja cykla i stället. Ha, ha.

Träningsupplägg är ju alltid najs. Jag har än så länge inte hittat nånting i stil med Anders Szalkais träningsupplägg på www.marathon.se för cyklister. Men så är vi ju betydligt färre än löparna...


måndag 14 maj 2007

Är spinning bra träning för en cyklist?

Det tråkiga svaret på den här frågan är faktiskt att det beror på. Det beror helt enkelt på vad du har för mål och ambitioner med din träning. Det beror också på, på vilket sätt du tillämpar din spinningträning.

Låt mig dock börja med att definiera vad jag här avser med begreppet cyklist. För mig är en cyklist en person som regelbundet tränar cykling utomhus, på landsväg eller i skog. En cyklist har som regel någon form av mål med sin träning, att kunna köra något motions- eller tävlingslopp. Gärna på tid och helst bättre än andra. I min värld blir man inte cyklist genom att enbart träna spinning, men jag blir gärna motbevisad på den punkten. Sen finns det förstås cyklister och cyklister. Det här inlägget gäller kanske mest för oss som har måttliga ambitioner, inte för riktigt tävlingsinriktade cyklister.

Tillbaka till den inledande frågan. Jag är helt övertygad om att spinning är bra för en cyklist om man använder det som ett komplement i sin träning. Bäst lämpad är spinningen förstås för intervallträning av olika slag. Sämst lämpad är den för distansträning i lugnt tempo. Det går, men då måste man kunna koppla bort instruktören och resten av gruppen runt om, och det kräver i nästan egen musik. Man blir föresten inte så glad åt såna deltagare när man är instruktör även om man vet skälet, men skit i det.

Under sommarhalvåret kan man med fördel använda spinningen för att träna upp sin syreupptagningsförmåga. Vilket är bra för mycket, särskilt för att bli bättre i backarna. För detta ändamål kan man köra korta (30 sekunder), mycket intensiva intervaller över 90% av maxpulsen med korta vilor (30 sekunder). Fördelen med att göra detta på spinncykel är att du slipper tänka på att det kan dyka upp hinder som bilar och korsningar, och du riskerar förmodligen inte vurpa heller. 30 - 30 körning brukar man kunna smyga in i ett pass utan att väcka allt för mycket uppmärksamhet.

Spinningen passar också bra för att hålla träningen vid liv under vinterhalvåret. Det är helt klart bättre än att inte cykla alls, om nu det skulle vara ett alternativ. Det bästa är förstås om man kan kombinera spinningen med distansträning utomhus. Med dubbdäck och rätt kläder går det utmärkt att träna utomhus hela året. Hovet har faktiskt träningar även på vintern. Själv gillar jag att cykla på vintern.

Vilken typ av spinnpass man kör på vintern spelar antagligen inte jättestor roll, huvudsaken är att det känns kul. Om man jobbar med periodisering av sin träning kanske man håller igen på tempot under vintern ändå. För nåt år sen lyssnade föresten jag på en kille som bara körde spinning på vintern, inte trainer och inte utomhus. Han var ruskigt snabb på sommarn ändå och körde Vättern på 7 h, eller nåt sånt.

Det vanligaste argumenten för att spinning skulle vara dålig för cyklister är att man inte tränar i rätt sittställning och musklerna därför inte får helt rätt träning. Det är förstås sant, men det gäller främst tävlingscyklister. Vi andra får trots allt väldigt bra träning för den centrala kapaciteten (hjärta och lunger).

Man brukar också säga att passen är för korta, men om man kombinerar med distansträning, så lär det inte heller vara ett problem.

Jag är alltså helt övertygad om att spinning kan vara ett bra alternativ för att få variation på sin träning!


Sju mil minsann

Som jag tidigare skrivit, så är det lågintensiv träning som gäller för min del den här säsongen. Det har jag själv bestämt, av ett skäl (nä jag berättar fortfarande inte). Det är inte lätt att köra lågintensivt. Det är svårt. Det blir inte lättare av att man läser om härliga Gran Fondo och träningsläger och annat mys på www.cykelmuppar.se tills det spritter i benen. Suck.

Nu har jag klagat färdigt för idag. Och föresten, så fick jag faktiskt till en liten dos cykellycka igår. Körde från Hornstull via Bromma till Högby på Färingsö och tillbaka igen. Klassiska Hovet-trakter. Det blev strax under sju mil, på tre timmar och det är jag nöjd med. Jag körde ensam (sambon har cykeln på service, och jag törs inte hänga på klubbträningarna i Hovet för jag tror tempot blir för högt för mig).

Jag njöt av hela turen, men mest ut för då hade jag medvind och kände mig ruskigt snabb och stark.

Kolla föresten in Muppbloggen, den är underbar!


lördag 12 maj 2007

Olyckor

Igår, på väg till jobbet, såg jag den otäcka följden av en cykelolycka vid Strömkajen. En tjej låg i framstupa sidoläge i en blodpöl, till synes medvetslös. Jag har ingen aning om hur det hade gått till, men hon hade ingen hjälm, och det hade garanterat förvärrat hennes tillstånd. I förrgår såg jag en annan cyklist i samma ställning, på Götgatan. Varje gång har pulsen ökat ordentligt. Antagligen för att det är så lätt att föreställa sig att man själv ligger där, i värsta fall allvarligt skadad. För oavsett hur försiktigt man kör i Stockholm, så råkar man nästan ut för incidenter varje dag.

Själv har jag haft änglavakt när jag råkat ut för allvarligare incidenter, som den gången en tjej med ett plakat i famnen tog ett kliv ut i cykelbanan mitt framför mig. Jag fick plakatet på axeln, och flög som en vante över cykeln. Knappt en skråma. Eller när jag fastnade med däcket i tvärbanerälsen och flög på samma sätt (nåt geni hade tyckt att det var en bra idé att leda cykeltrafiken parallellt med spåren under ett vägarebete). Fläskläpp, men inte mer. Fast där tog hjälmen en rejäl smäll.

Om man ska hitta nåt positivt i allt det där, så är det det sätt som våra medcyklister ställer upp när olyckan är framme. Jag blev nästan lite rörd av att se hur en grupp cyklister tog hand om tjejen som vurpat. En tjej larmade, en pysslade om den skadade, och några hade ställt sig i en cirkel runt om, dels för att uppmärksamma bilarna på olyckan, men säkert också för att hindra alla nyfikna från att komma fram och glo. Självklart, javisst, men ändå rådigt.

Undrar hur det gick för tjejen...


torsdag 10 maj 2007

Grön våg för cyklister!

Jag är inte bara cyklist, jag är vardagscyklist också. I Stockholm. Jag tar cykeln oavsett vart jag ska. Till jobbet, till kundmöten, till mina spinningklasser. Det har sina nackdelar (som regn och stöldrisk), men fördelarna överväger radikalt. Hur annars kan man i rusningstid ta sig från Hornstull till Berwaldhallen på knappa 20 minuter!?

Med tanke på att cyklister (tillsammans med fotgängare) är det trafikslag som definitivt inte smutsar ner och inte heller bidrar med buller, samtidigt som cykling bidrar till förbättrad hälsa, så tycker jag faktiskt att man borde belöna cyklister långt mycket mer än vad man gör idag! Vi bidrar ju till allas trevnad (ja, kanske inte taxi och busschaffisar, men ändå)! Och nej, jag är varken miljöpartist eller stockholmspartist. Jag är cyklist, helt enkelt.

Man kan ju önska sig mycket som cyklist: fler och bättre cykelbanor, helst med snabba och långsamma körfält, bättre skyltning, att det blev svårare för bilarna att ta sig fram i stan, så att fler törs och/eller tvingas ta cykeln och, sist men inte minst, deportering till Sibirien av cykeltjuvar. Allt det där är bra för alla, men man får väl förstå att det inte går att genomföra över en natt.

En sak som som inte borde vara så svår att få till, det är grön våg för cyklister på trafikerade leder i stan. Ljusen på de här gatorna är alltid anpassade för biltrafiken, och som cyklist får man ofta stanna vid varenda ett, om man inte kör som en tokdåre. Och det kan man ju sällan, för det är nästa alltid nån vingelpelle ivägen. Götgatan är ett praktexempel, 10 rödljus, där man får stanna för varenda ett, och som lök på laxen, dessutom, en stollig gågata man där man ska ta sig förbi aningslösa fotgängare. Jag misstänker att väldigt många som skulle vilja cykla från södra Söder förbi Slussen avstår för att det är så knöligt att ta sig fram. Värdelöst!

En annan sak som inte heller borde vara så svår är fler rejäla cykelparkeringar. Det är faktiskt skandal att det ofta är helt omöjligt att hitta riktiga cykelställ som man kan låsa fast cykeln i (ett måste, om man inte vill dela ödet med 10 000 andra som får sin cykel stulen varje år i Stockholm). Man vill ju inte förlora tidsvinsten med att parkera på andra sidan stan, så då får det bli lyktstolpar och annat, och det är varken snyggt eller optimalt.

Som sagt, fram för grön våg för cyklister!


lördag 5 maj 2007

Komponentgrupper (skaffa racer del 4)

Den 28 april 07 skrev jag om ramstorlek och rammaterial. Nu har turen kommit till komponentgrupper, och precis som för ramar så pratar vi relativt avancerad teknologi och dessutom högsta prylfaktor. Det här gör att det ställs ganska höga kunskapskrav på dig som köpare för att du ska få tag på en cykel är tillräckligt bra för det du vill göra, till ett pris som du känner du kan leva med.

Grupper
När man pratar om utrustning på en landsvägscykel, så pratar man om komponentgrupper, eller grupper, helt kort. I en komponentgrupp ingår oftast bromsar, växlar fram och bak och vevparti. Man kan även räkna pedaler, och hjul mm hit.

De vanligaste tillverkarna av komponentgrupper för landsvägscyklar är Shimano och Campangolo, samt i viss mån S-ram. Det absolut vanligaste märket är japanska Shimano. Sen nåt år tillbaka så är dock klassiska italienska Campagnolo på väg att återta sin forna popularitet. S-Ram, till sist, är ganska nya på landsvägsmarknaden, och hyfsat ovanliga, men de har tillverkat MTB-utrustning länge. Alla tre märkena håller hög kvallitet, och har likartad prissättning.

Var och en av tillverkarna erbjuder ett antal komponentgrupper för olika användningsområden, allt från enklare grupper för nybörjare till mycket avancerade sådana för proffs, som vi sa se längre ner.

Vart och ett av dessa märken har sina (ofta mycket lojala) anhängare. Jag har själv testat likvärdiga grupper från Shimano och Campa, och de har båda sina för- och nackdelar. Sättet att växla på skiljer sig åt lite grand mellan Shimano och Campagnolo. De förra går tystare och jämnare, medans Campa är lite mer högljudda och mer distinkta i växlingen.

Gruppnivåer
Var och en av tillverkarna erbjuder alltså ett antal olika nivåer på grupper. Den största skillnaden mellan de olika nivåerna är att ju finare grupp, desto lägre vikt och desto högre pris. Men det är förstås också skillnad i hållbarhet och funktion mellan de enklare och de mera avancerade grupperna.

Nu är det tyvärr inte så enkelt att en landsvägscykel är utrustad rakt igenom med t.ex. Ultegra bara för att det står så i beskrivningen av cykeln. Om det inte står ”full Ultegra” i beskrivningen, så får man nog räkna med att tillverkare blandat in komponenter från lägre grupper på olika (dolda) ställen för att hålla nere kostnader. Särskilt vanligt är det att man snålar på hjulen (mer om hjul kommer i ett senare inlägg). Jag har sett att det snarare är regel än undantag när det gäller cyklar som är framtagna för tjerer. Bianchi, t.ex., verkar ha specialiserat sig på att presentera cyklar på detta sätt, särskilt på senare år. Lite fusk, tycker jag.

Antagligen kan man få en helt okej cykel med blandade grupper, men det är tråkigt om man tror att man köper en cykel med en viss utrustningsnivå, och det visar sig att man fått nåt annat än man tänkt sig. Läs därför alltid den utökade specen på cyklar noga. Prata med försäljaren och be honom motivera komponentvalet.

Välja nivå
Tillverkarna har som sagt olika nivåer på sina grupper som vänder sig olika målgrupper. Här kommer en tabell över de olika tillverkarnas nivåer:



Om man inte har obegränsade resurser, så är det där med att välja rätt cykel med rätt nivå på komponentgrupp en balansakt. Man måste ta ställning till hur mycket pengar man vill satsa för att ut så mycket som möjligt. Själv vet jag av erfarenhet att med en tung och tråkig cykel, så är det egentligen bara i medvind och nerförsbacke som den där riktigt härliga cykelkänslan uppstår. Den som får en att aldrig vilja sluta cykla. Med en riktigt bra cykel sitter känslan faktiskt nästan i hela tiden, även när elementen är emot en.

Om du är nybörjare, och/eller tänker du dig att satsa lite mer seriöst så rekommenderar jag att du koncentrerar ditt sökande på cyklar som åtminstone är utrustade med Shimano 105 eller Campagnolo Veloce. De här grupperna får bra omdömen om man surfar runt bland recensioner på olika cykelforum och läser tester. De är lättare och mera slitstarka än de lägre grupperna från respektive leverantör. Runt 10 000 kronor får du nog räkna med att betala för en ny cykel i den här kategorin. I cykeltidningen Kadens nr 3, 2007 finns ett utmärkt test av ett antal cyklar i den här prisgruppen.

Vill du satsa lite högre, på Ultegra/Centaur/Chorus, så hamnar prislappen antagligen på 15- 19 000 kr med aluminiumram, och 20 000 kr och uppåt med kolfiberram. Förmodligen är det i den här prisklassen du hamnar när du ska byta upp dig första gången. För den dan kommer om du blir biten, det kan jag lova.

En cykel med proffsgrupperna Dura Ace och Record går nog oftast lös på allt från 30 000 kr och uppåt. Man kan man ju fråga sig om man som ambitiös motionär verkligen förmår uppskatta och utnyttja dessa grupper. Har man cyklat ett tag och satsar på att tävla, gör man förstås det, men det tar nog minst några år innan man är där.


torsdag 3 maj 2007

Bättre sent än aldrig!

Igår kom jag till insikt om något i min roll som spinninginstruktör som jag borde ha kommit till insikt om för länge sen. Det känns både bra och dåligt. Dåligt för att nu när jag gjort min upptäckt, så känner jag mig dum för att det dröjt mig att komma på det här, för det känns så självklart. Bra för att det är kul at upptäcka saker, och bättre sent än att aldrig göra det alls!

Det var när jag körde mitt spinningpass igår som det slog mig: om jag håller tillbaka min egen ansträngningsnivå, så gör jag faktiskt ett bättre jobb som instruktör. Jag har jobbat som spinninginstruktör i snart 4 år, utan att nånsin göra denna upptäckt. Knäppt, eller hur? Hittills har jag kört mina pass i samma ansträngningsgrad som jag har för avsikt att mina deltagare ska hålla. Man vill ju inte uppfattas som en fuskare, som sitter och latar sig, eller ännu värre, inte orkar, har jag nog resonerat.

Att jag kom på det här beror på att jag ålagt mig själv en period av mycket lugnt temp (av skäl som jag eventuellt återkommer till). Det är för övrigt en utmaning i sig, att köra ett lugnt spinningpass, och ännu mer så när man är instruktör. Det är ju så himla lätt att dras med av musiken.

När jag körde i lugnt tempo var det mycket, mycket lättare att kontrollera de faktorer som gör en till en bra instruktör än när tempot är högt. Dvs. man kan hålla kontakten med deltagarna, få till timing i övningarna, ge anvisningar om tid och teknik när det behövs. Allt det här jobbar man ju med på varje pass, och det är väl kanske just här utmaningen i instruktörsrollen ligger, att man alltid kan finslipa dessa färdigheter, och att man aldrig blir fullärd. Att komma på ett så enkelt knep för att komma ytterligare en bit på vägen känns som sagt både bra och dåligt.

Det som förvånar mig mest nu när jag kommit till insikt är att frågan aldrigt kommit upp på någon av det instruktörsutbildningar jag gått, eftersom det känns så självklart. Med det här enkla tipset känner jag att jag hade kunnat bli en bättre instruktör lite snabbare!

Nu menar jag förstås inte att man ska sitta och trampa lätt och fjutta och tro att deltagarna ska ta i som bara den. Nä, man får nog ändå spela lite, och simulera en aning för att det ska funka. Nåt som man kanske kunna öva på under utbildningen.