torsdag 5 april 2007

Motvind, kastvind, medvind eller backe?

Just nu befinner jag mig på den skånska slätten, som alltid i påsktider. Det är här, på Söderslätt - i och omkring Smygehuk - som det för det mesta blir årlig landsvägsdebut (inte i år, dock tack vare den tidiga våren i Stockholm).

Varje gång jag ger mig ut på landsvägarna i Skåne reflekterar jag över cykelförhållandena här. Mer specifikt över närvaron av vind och blåst och frånvaron av backar. Backar känns som en naturlig del i träningen. Backar ska utmanas och övervinnas. Backträning. Visst låter det till och med lite lockande? Eftersom det inte finns så mycket av den varan (backar alltså) hemma, så bokar vi föresten en resa till Pyrenéerna i sommar, för att cykla i riktiga backar, eller berg som det visst heter.

I Skåne finns det som bekant inte så mycket backar. Åtminstone inte där jag befinner mig. Däremot finns det vind. Framifrån, bakifrån, från sidan. Inte lite bris, utan rejäla stormbyar (jo, det känns så). Och det blåser alltid, fast mellan varje gång så har jag hunnit glömma bort detta faktum.

Hur jag än försöker intala mig att det blåst och vind bara är en annan typ av utmaning, så lyckas det mig dåligt. Och vem pratar om ”vindträning”? Finns det sån? Vilken knasbolle bokar en resa till ett vindpinat ställe för att ”vindträna”?

Personligen tycker jag sämst om kastvindarna från sidan, som nästan får både cykeln och mig att lätta från asfalten. Jag lär mig aldrig riktigt att parera de plötsliga pustarna. Det är läskigt. Motvind är demoraliserande. Det viner kring öronen, och man kommer ingenstans på den annars utmärka, bilfria vägen. Medvind är härligt, men fegt.

Nu ska jag dra på mig utrustningen och ge mig ut. Påskens ledighet är ett utmärkt tillfälle att ge sig själv ett ”träningsläger”. Motståndet är dock lite större än vanligt för det blåser halv storm där ute. Men jag vet ju att när jag väl kommit ut så älskar jag det trots allt.


1 kommentar:

Per sa...

Motvind är terror, känns som någon håller tillbaka en när man kämpar som ett djur för att inte stanna. Demoraliserande är att se ner på pulsklockan och inse att man inte alls kämpar som ett djur utan ligger och fis-kör med vinden vinande runt öronen, måste vara något psykiskt..