söndag 29 april 2007

Jag saknar min cykel…

Nu är jag tillbaka i Skåne igen, över Valborgshelgen. Den här gången har jag tagif flyget hit, och hade inte möjlighet att ta med cykeln. Vädret är fantastiskt. Blå himmel och glasklart, om än lite kyligt. Blåser gör det förstås, det gör det alltid i Skåne, men inte alls lika mycket som i påskas.

Oj vad det suger i cykeltarmen och kliar i benen. Att låna någon av de ålderstigna, übertunga brukscyklarna här är dock inte ett alternativ. Så desperat blir jag nog aldrig. Nä, det är mitt eget fullblod jag vill ha.

Vid såna här tillfällen kan jag tänka att det vore smidigt om man vore löpare. Då är det bara att stoppa ner skorna, så är man hemma. Men jag har försökt och det funkar inte för mig. Det är inte det att jag inte gillar att springa, för det gör jag. Och det är inget fel på kondisen, men farten får jag inte upp, vilket antagligen beror på att jag hela tiden skadar mig och får vila. Sen är det bara att börja om igen, känns det som. Därför har jag bestämt mig för att hålla mig till cyklingen.

Så nu går jag här och suktar. Suktar efter att sträcka ut på det glest trafikerade slingrande skånska vägnätet. Nästa gång ska jag se till att få cykeln med mig!


lördag 28 april 2007

Ram och material (skaffa racer del 3)

Så där ja. Nu är du en bra bit på väg. Du har valt cykeltyp och inköpssätt. Det är nu det riktigt roliga börjar. Förstudien. Som jag nämnt tidigare, så är cykelsporten i allra högsta grad en materialsport. Men även om många belackare skulle säga att det handlar om att impa på varandra, så vill jag påstå att det blir roligare ju bättre cykel du har. Det är helt klart min erfarenhet. Och precis som inom alla andra områden så får man vad man betalar för.

Till att börja med ska vi titta på ramstorlek och rammaterial. Övriga komponenter får komma i ett eget inlägg, inser jag nu, för det är mycket att tänka på!

Ramens storlek
Att få rätt storlek och utformning på cykelns ram är dels viktigt för att få till en bra, komfortabel sittställning och en effektiv cykling. En felaktig sittställning leder ofelbart till smärtor i nacke, axlar och rygg. Det är också viktigt för att få bästa möjliga kraftutväxling i cyklingen.

De flesta tillverkare har ramstorlekar från XS (43-47 cm) till XL (ca 65 cm). Storleken på ramen kan mätas på två olika sätt:
1. centrum - top (C-T) dvs. från centrum av vevpartiet (där pedalen fäster) till toppen av sadelröret centrum.
2. centrum – centrum (C-C) dvs. från centrum av vevpartiet till centrum av där sadelstolpsröret går ihop med övre röret.

Mäta sig
Ett enkelt sätt att ta reda på vilket mått som passar dig är att mäta ditt grenmått. Ställ dig med ryggen mot en vägg och stick bok eller en linjal mellan benen. Försök få den så långt upp i grenen som möjligt, för när du sitter på sadeln, så sjunker du ner en bit. Mät från linjalens eller bokens överkant ner till golvet. Måttet du får fram gångrar du med 0,67. Då får du fram CT måttet ovan.

Självklart kommer du att behöva göra en del inställningar (sadelhöjd, sadelposition och styrhöjd t.ex.) när du väl köpt din cykel. Läs mer om detta på http://www.coloradocyclist.com/bikefit/ och kom ihåg att när du gör ändringar i t.ex. sadelhöjd, så gör små justeringar varje gång.

Geometri = överkurs ramutformning
Om du har cyklat ett tag, och cyklar mycket och långt och/eller tävlar, så vill du säkert få till en cykel med ännu mer precision i passformen. Det kan också vara idé att titta närmare på passform om du vet med dig att du har lite ovanlig kroppskonstitution (långa ben och kort överkropp, eller tvärt om).

Då finns det ytterligare ett gäng mått, uttöver grenmått, som är relevanta. Din totallängd, mått på överkroppens längd, armlängd t.ex. I en kalkylator på sajten Competitive Cyklists så kan du få hjälp att få fram dessa mått. Du matar in dina mått i ett guidat formulär, och detta resulterar i ganska avancerade rekommendationer för ramens utformning.

I realiteten blir du nog tvungen att köpa ram och resten av komponenterna för sig och bygga din egen cykel, om du ska få till den perfekta passformen.

Tjejgeometri
Allt fler tillverkare (Trek, Specialized, Orbea mfl) erbjuder idag tjejmodeller med särskild tjejgeometri. Man menar att tjejer generellt har andra proportioner på kroppen än killar. Andra hävdar att man inte kan generalisera på det här sättet, och att variationerna är större mellan individer än mellan könen. Vad jag har förstått så kan det dock läge att fundera på tjejcykel om man som tjej är ovanligt kort eller lång.

Ramens material
En landsvägscykel ska som sagt vara så lätt som möjligt. Ramens vikt brukar vara det första man tar ställning till, men man ska komma ihåg att även andra delar påverkar (kommer i nästa inlägg).

Man vill också att ramen ska vara som man säger vridstyv, vilket innebär att den inte får svikta i sidled när man tar i riktigt hårt, i en spurt t.ex. Om ramen sviktar förlorar man mycket kraft i onödan.

Idag tillverkas de flesta landsvägscyklar i aluminium med kolfiberinslag i t.ex. fram- och bakgaffel. Kolfiberns uppgift är att göra cykeln mindre stötig och mer bekväm. Som instegscykel (dvs. nybörjarcykel) ska man välja en aluminiumram.

Kolfiber är lättare än aluminium, och en del menar att kolfiberramar går att göra mer vridstyva. Kolfiberramar är i regel dyrare än aluminiumcyklar, men det behöver inte vara så. Det finns högklassiga aluminiumramar som är dyrare än enklare kolfiberramar, och även komponentgrupp (se nedan) påverkar priset. Kolfiber har tills för något år sen varit både ömtåligt och mycket dyrt, men idag kan man få en stark cykel för strax under 20 000 kr i det materialet. En kolfibercykel köper du som upptäckt att du har börjat köra seriöst och har funderingar på att börja tävla, eller redan har börjat tävla.

Man kan fortfarande hitta cyklar med stålram. Stål är förstås tyngre än aluminium, och klart omodärnt, även om materialet har sina anhängare. Ramar tillverkas även i titan, men det är ovanligt och riktigt, riktigt dyrt.

Läs mer om rammaterial på Cykelguiden.


torsdag 19 april 2007

Begagnat eller nytt? (skaffa racer del 2)

Du har läst mitt förra inlägg här nedan - eller helt enkelt bestämt dig själv - för att du äntligen ska köpa din första racercykel. Nu står du inför nästa val, ska du köpa en ny eller ska du försöka hitta en begagnad cykel?

Om du redan vid det här laget är säker på att du kommer att älska att cykla snabbt på asfalt och dessutom har mellan 10.000 och 15.000 kr att investera, så tycker jag du ska satsa på en ny cykel. Vänd dig till en seriös cykelhandlare, så får du all hjälp du behöver. I Stockholm har du t.ex. Cykelcity, Cykelspecialisten, Jarla cykel, (och även Cyklig, ECI eller Cykloteket som är kunniga men kanske inte alltid så servicemedvetna). Det kan också vara bra att veta att de flesta handlare (utom Cykloteket) lämnar upp till 10% rabatt om du är medlem i en cykelklubb. Fler handlare hittar du på http://happymtb.org/forum/butiker/.

Om fortfarande känner dig lite tveksam och vill testa först, och om din budget ligger på mellan 5.000 och 9.000, är mitt tips att satsar begagnad cykel. Många aktiva cyklister har för vana att byta upp sig regelbundet, och passar då på att göra sig av med riktigt bra cyklar. Och så har du de som tröttnat.

Begagnade cyklar hittar du självklart på Blocket. Skippa annonser som inte innehåller information om komponentgrupper och ramstorlek. Såna säljare är inte seriösa. Andra bra försäljningskanaler är köp- och säljsidor på cykelklubbarnas hemsidor. Fredrikshofs köp- och säljsidor är både välbesökta och innehåller många godbitar. Andra klubbar är CK Valhall, också i Stockholm, och CK Lunedi i Lund, Skåne. Dessutom finns det ett forum i anslutning till Vätternrundans webbplats med köp och sälj (som just nu är tomt, men som kanske kommer igång när loppen närmar sig.

Oavsett om du köper nytt eller begagnat, så gör du klokt i att vara lite påläst innan du går vidare. Om du inte redan insett det, så är cykel en extrem materialsport och du har fortfarande många, många val framför dig. I nästa inlägg får du tips om storlekar, material och cykelkomponenter.


tisdag 17 april 2007

Tips när du ska skaffa din första racer (del 1)

Val av cykeltyp (del 1 av 4)
Dina kompisar har tagit med dig ut dig på sina cykelturer några gånger. Du har lite svårt att hänga med, för de kör lätta racercyklar, och du kör din gamla tunga mountainbike, så nu börjar du fundera på att skaffa en racer, du också. Du tänker, "är det verkligen nödvändigt?" och "hur gör man"? och till sist "måste det kosta skjortan?". I ett antal inägg, så ska jag försöka hjälpa hjälpa dig på traven att reda ut tankarna. Det första, här nedan, handlar om val av cykeltyp. Senare inlägg kommer handla om sätt att skaffa cykel (ny eller begagnad), mått på cykel och märke och utrustning. Sist, men inte minst, mountainbike vs racer.

Den första frågan, om det är nödvändigt, är kanske den lättaste, tycker jag. Om du vill träna cykling på asfalt seriöst, kanske i någon klubb, så ska du självklart köpa en riktig landsvägcykel. De större smalare hjulen och den lägre vikten, samt den aerodynamisk sittställningen som bockstyret bidrar till gör dig faktiskt automatiskt betydligt snabbare. Och så blir det förstås väldigt mycket roligare att träna, men det får du ta mitt ord på :-)

En vanlig fundering är om man inte skulle kunna hitta en cykel som kan "allt", dvs. som du kan köra både i skogen, i stan och träna i med dina kompisar som kör racer med. En så kallad hybrid. Det finns dock ingen cykel som är bra på allt detta. Du kan få en som är halvbra på alla områden, utan att vara riktigt vass på nåt. Ska du cykla på stigar och rötter behöver du en cykel med mindre och bredare hjul och en mer upprätt sittställning för att det ska vara kul att cykla. I stan behöver du samma sak, men du vill även kunna lasta saker och ställa ifrån dig cykeln. Pakethållare och stöd gör cykeln tyngre och därmed dig långsammare. Men viktigare än så, signalerar "amatör" bland de initierade, och det vill du väl inte?

Med andra ord, vill du cykla snabbt, på asfalt och har som hemlig målsättning att köra Vätternrundan en dag, så ska du satsa på en landsvägscykel, en så kallad racer. In nästa inlägg tar jag upp hur du kan gå tillväga för att skaffa dig en racer, och längre fram vad du bör tänka på innan du slår till.


torsdag 5 april 2007

Motvind, kastvind, medvind eller backe?

Just nu befinner jag mig på den skånska slätten, som alltid i påsktider. Det är här, på Söderslätt - i och omkring Smygehuk - som det för det mesta blir årlig landsvägsdebut (inte i år, dock tack vare den tidiga våren i Stockholm).

Varje gång jag ger mig ut på landsvägarna i Skåne reflekterar jag över cykelförhållandena här. Mer specifikt över närvaron av vind och blåst och frånvaron av backar. Backar känns som en naturlig del i träningen. Backar ska utmanas och övervinnas. Backträning. Visst låter det till och med lite lockande? Eftersom det inte finns så mycket av den varan (backar alltså) hemma, så bokar vi föresten en resa till Pyrenéerna i sommar, för att cykla i riktiga backar, eller berg som det visst heter.

I Skåne finns det som bekant inte så mycket backar. Åtminstone inte där jag befinner mig. Däremot finns det vind. Framifrån, bakifrån, från sidan. Inte lite bris, utan rejäla stormbyar (jo, det känns så). Och det blåser alltid, fast mellan varje gång så har jag hunnit glömma bort detta faktum.

Hur jag än försöker intala mig att det blåst och vind bara är en annan typ av utmaning, så lyckas det mig dåligt. Och vem pratar om ”vindträning”? Finns det sån? Vilken knasbolle bokar en resa till ett vindpinat ställe för att ”vindträna”?

Personligen tycker jag sämst om kastvindarna från sidan, som nästan får både cykeln och mig att lätta från asfalten. Jag lär mig aldrig riktigt att parera de plötsliga pustarna. Det är läskigt. Motvind är demoraliserande. Det viner kring öronen, och man kommer ingenstans på den annars utmärka, bilfria vägen. Medvind är härligt, men fegt.

Nu ska jag dra på mig utrustningen och ge mig ut. Påskens ledighet är ett utmärkt tillfälle att ge sig själv ett ”träningsläger”. Motståndet är dock lite större än vanligt för det blåser halv storm där ute. Men jag vet ju att när jag väl kommit ut så älskar jag det trots allt.


söndag 1 april 2007

Min kompis blev stulen

Fredagen den 23/3 fick jag en chock när jag skulle cykla hem på min kära Orbea (mountainbike). Det enda som fanns kvar i cykelstället var ett uppklippt lås. Mitt på ljusa dan, på en ganska befolkad gård i Garnisonen hade den blivit stulen.

Det var den första fina cykeln jag nånsin ägt. Trorts att jag inte visste särskilt mycket om cyklar när jag köpte den för 4 år sen, så gjorde jag ett riktigt fynd när jag köpte den här. Den var helt enkelt tokhärlig att cykla på. Vi hade haft mycket kul ihop, jag och min Orbea. Det har blivit många härliga turer i Hellasområdet. 2004 körde vi XC08. Huvva...

Så här i eftehand ångrar jag bitterat att jag lämnade den ute på gården. Jag kunde ha ställt in den, men det är ju lätt att vara efterklok. Jag trodde faktiskt inte att man kunde vara så fräck att man ställer sig och sågar upp ett motorcykellås mitt på dan utanför en port där folk kommer och går och där det jämt befinner sig rökare.

Förmodligen får jag bara ut en bråkdel av värdet på försäkringen. Jag har börjat kolla runt efter en ny, men hittar inget som verkar motsvara den här i utrustning och vikt. Orbea har den inte längre, i det här utförandet. Dessutom har jag ju nyss köpt ny landsvägscykel och gjort ett stort hål i cykelkassan...

Jag saknar min Orbea djupt, och det finns inte ord för vad jag skulle vilja göra med aset som stal den.



Påkörd

Det här är inget aprilskämt. Jag blev påkörd idag. Okej, inte så att jag blev illa skadad, men lite chockad blir man förstås. Och så småningom riktigt tvärförbannad på bilisten, i det här fallet en taxiförare.

Jag blev inte förbannad för att jag blev påkörd. Jo såklart, lite. Nä mest förbaskad blev jag för att stolpskottet i taxin försökte få det till att det var mitt fel att han kört på mig. Han stannande tittade vänster och gled sedan ut på cykelbanan där jag kom åkande, utan att kolla höger, och körde på mitt bakhjul. När jag tänker tillbaka på meningsutbytet som följde, så var det faktiskt ganska komiskt, så är i efterahand:

Stina, i panik över att nya cykeln blivit skadad skriker:
- Du körde på mig!

Taxi Kurir chafför (=Idiot):
- Nej det gjorde jag inte.

- Men va' fan jag kände väl att du körde på mig! (Stina)

- Jag skulle aldrig köra på en människa, jag körde på din cykel. (Idiot)

- Ja. Min tjugotusenkronorscykel. Som jag satt på. Jag kunde skadat mig. (Stina)

- Okej. Förlåt jag såg dig inte! Men det var ditt fel, du skulle inte ha kört ut framför mig. (Idiot)

- Vänta. Jag kommer på cykelbanan. Du kör ut och kör på mig. Hur är det mitt fel ? (Stina)

- Du skulle sett att jag kollade åt andra hållet. (Idiot - börjar hetsa upp sig)

- Nu får du fan ge dig. Du körde på mig. Jag vill ha dina uppgifter. (Stina *rätt kokt*)

- Hur fan du kan cykla på fel sida vägen? (Idiot - nu arg)

- På fel sida? Jag kom på cykelvägen. Ge mig dina uppgifter, jag ska kontakta din arbetsgivare. Du är inte klok. (Stina *mer kokt*)

- Här är inte cykelväg. Du körde på mig! Jag ringer snuten! (Idiot - har helt tappat konceptet)

- Ja, gud, du kunde ju dött när en stor saftig lansvägscykel dundrar in i dig! Med bakhjulet dessutom! (Det här sista kom jag förstås inte på då, utan först nu)

Min sambo börjar nu inse att killen inte har alla indianer i kajaken (om ens nåra) och börjar propsa på att vi ska åka vidare. Jag muttrar att "du har inte hört det sista från mig" och kör vidare.

När jag återger det här så låter det som sagt komiskt, men det var inte roligt då. Och det är faktiskt inte första gången jag har blivit påkörd och sen anklagad för att ha gjort fel. I vintras körde en busschafför på mig bakifrån och började därefter skrika att jag körde långsamt, och jag vet inte vad.

I båda fallen gjorde jag fel, det vet jag. Vad gäller taxin, så såg jag inte att han inte såg mig, för jag hade för mörka glasögon för att se in i bilen. Vad gäller bussen, så hörde jag inte att han gled upp bakom mig, för jag lyssnade på musik. My bad, jag måste bli bättre på att skydda mig själv. Men i båda fallen pratar vi om yrkeschafförer som kör på oskyddad medtrafikant och vägrar ta sitt ansvar. DET är faktiskt allvarligt. Ska jag gå vidare, anmäla killen? Jag vet faktiskt inte.


Så här blev jag cyklist och cykelfantast

Jag har inte alltid varit cyklist, även om det ibland kan kännas så. Jag ungdomstränade förvisso, som de flesta, men då var det simning som gällde. Därefter följde en mycket lång period då diverse fjantiga dans- och aerobicsutövningar dominerade, kantade av regelbundna ganska långa uppehåll.

Det hela började på 90-talet i Provence, där jag spenderade ganska mycket tid. Familjen jag bodde hos var typiskt fransk, åtminstone vad gällde cykling. Cykla det gjorde man på helgerna, på landsvägscyklar, iförd full mundering, i lååånga pass (minst 2 h) och helst uppför. Det säger sig självt att det blev något av en kulturkrock för mig, som var van att se cykeln som fortskaffningsmedel och som aldrig tränat längre än en timme i stöten. Och i sanningens namn så var nog chocken lite för stor, för intresset ville inte riktigt vakna än. Men det var något som lockade, det var det.

Inte förrän jag flyttade till Stockholm och så småningom bytte aerobicsdojjorna mot spinningdito, så började lusten vakna till liv. I jobbet träffade jag Lotta Jegestam (numera ordförande i Fredrikshof), och hennes brinnande passion smittade av sig totalt. Sen var det kört. Det blev först mountainbike och sen landsvägscykel, sen träningar med Hofvet, och så småningom tävlingar. Och fantastiskt många nya vänner och bekanta.

Sen jag väl upptäckt cyklingen som träningsform, så har jag inte haft några träningsuppehåll alls, om man undantar sjukdomsperioder. Anledning? Kärleken till sporten och utövarna främst, men också det faktum att man alltid har tydliga mål med sin träning.

Med den här bloggen hoppas jag kunna inspirera andra på samma sätt som cyklingen inspirerar mig!